Ullakarin Nyberg: Skammen kring suicid lever kvar

Psykiatern, suicidforskaren och onkologen Ullakarin Nyberg räds inte människors inre mörker. Men det gör många andra inom vården. Därför föreläser Ullakarin så mycket hon bara orkar för att få fler att våga prata om suicid.

– Skammen kring suicid har minskat, men vi kan komma ännu längre, säger hon. Ullakarin Nyberg jobbar idag som överläkare med fokus på suicidprevention inom Norra Stockholms psykiatri. Men tidigare i karriären var hon onkolog och psykiater på Radiumhemmet. Där kom hon dagligen i kontakt med död och döende på grund av cancer.

– När jag började inom psykiatrin såg jag att många hade svårt för den aspekten av de psykiska sjukdomarna. Psykiska sjukdomar är liksom cancer svåra och kroniska och kan leda till död, men dessa dödsfall upplevs som mer dramatiska eftersom det många gånger handlar om suicid, säger hon. 

Ullakarin upptäckte att många inom psykiatrin var rädda för att närma sig suicidbenägna patienter på djupet och att närstående som förlorat någon genom suicid fick dålig eller ingen hjälp. Ibland blev närstående till och med avvisade för att ingen tyckte att förlust genom suicid var ”deras bord”.

– Att bli avvisad i en traumatisk situation gör ofta det svåra ännu värre för både patienter och anhöriga.  Också för personal är det tungt att hantera att en patient tar sitt liv. Det är viktigt att inte leta syndabockar efter att katastrofen inträffat, utan i stället arbeta med förståelse av händelseförloppet, säger hon.

Ullakarin arbetar därför med handledning och undervisning av personal som jobbar med suicidprevention. Hon forskar också om individperspektivet på suicid, bland annat har hon intervjuat 700 föräldrar som förlorat ett barn i suicid. Det är ett arbete som lett fram till rutiner för stöd till närstående efter suicid. Hon finns dessutom med som stöd och hjälp i bedömningen av svårt suicidala, tillsammans med ordinarie personal. Det finns väldigt stora chanser att vända utvecklingen hos den som vill ta sitt liv, menar Ullakarin. Av de som gjort ett suicidförsök och därmed kan sägas vara högsuicidala är det nio av tio som inte sedan dör i suicid, visar forskning.

– De hittar olika sätt att ta sig ur det mörker de hamnat i, säger Ullakarin. Första steget för att hjälpa en person som uttrycker suicidtankar är att lyssna och lugna.

– Många inom första kedjan i vården är bra på detta. Att man blir rädd när någon berättar om sina tankar är naturligt, men att bli mottagare av suicidal kommunikation är ett förtroende man bör förvalta genom att stanna och lyssna klart. Målet med samtalet bör inte vara att personen ska sluta tänka på suicid. Istället ska man påminna om skäl att leva, säger Ullakarin. 

Suicidfallen minskar, men inte i den takt man skulle önska, men Ullakarin tycker dock att synen på suicid har förändrats väldigt mycket under de år hon jobbat.
– Vi är på väg bort ifrån inställningen att allt är psykiatrins fel – nu möter jag ofta inställningen att alla måste hjälpas åt med det här, säger hon.