”Vi måste uppvärdera familjehemmen”

Under nästan trettio år har de tagit hand om över trettio barn. Familjehemspappan Thomas Ardenfors tillsammans med sin fru Sussi vill fortsätta att göra skillnad för utsatta barn i trettio år till. Nu har Thomas skrivit sin andra bok ”Mina 30 barn”, där han berättar om det fantastiska i att se glädjen komma tillbaka i rädda barns ögon. Och hur vi alla kan göra en insats för dessa barn.

Thomas växte upp på landet utanför Malmö i en stor familj med många barn. Han växte också upp med idén om att det du har, oavsett hur mycket det är, kan du alltid dela med dig av till andra människor.

– Jag vet inte hur många alkoholister, narkomaner och före detta kriminella som varit hemma hos oss under min uppväxt, berättar Thomas.

Sussi hade upplevt omtanke från det andra hållet. Hennes föräldrar hade det periodvis lite jobbigt och Sussi fick tillbringa tid hos sin älskade faster och farbror. Här fanns det människor som orkade visa henne omtänksamhet och kärlek.

– Hon hade fått uppleva vad det kan betyda för ett barn att lite då och då få komma till en annan miljö. Så vi hade liknande upplevelser  men från två olika perspektiv, förklarar Thomas.

Thomas och Sussi gifter sig och flyttar till en liten by utanför Uppsala. De arbetar och reser, har inga barn och känner att de har rätt mycket tid över.

– Vi tänkte ”ska vi ha det så här bra och inte dela med oss till andra?”, säger Thomas.

Vid den här tiden arbetar Thomas i en kyrka och får vid ett par tillfällen följa med polisens ungdomsrotel på deras nattliga rundor.

– De visade mig att överallt, från fina mexitegelvillor till risiga tvårumslägenheter i Gottsunda, fanns det problem. Och inte sällan var det barn inblandade, berättar Thomas.

Inte långt senare ringer plötsligt en socialsekreterare till kyrkan. Hon hade hört att det fanns många familjer i kyrkan och undrade om Thomas kunde se om det fanns någon som kunde ställa upp för ett syskonpar som behövde ett fosterhem.

Thomas berättar om samtalet för Sussi, och tillsammans inser de att det är ju de som är den här familjen. När Thomas ringer tillbaka till socialsekreteraren så visar det sig att barnen redan fått ett fosterhem, men nu var Thomas och Sussi igång.

– Jag stod på mig och sa att jag vill prata med någon som kan berätta för oss hur vi kan bli ett jour- eller familjehem, säger Thomas.

Hösten 1993 gick det lite annorlunda till än vad det gör idag. Thomas och Sussi får besök av en socialsekreterare och okunniga om vad som är viktigt i hennes ögon, så städar de hela huset, puffar kuddar och bakar bröd och kan stolta visa upp ett perfekt hem.

– Men vi insåg väldigt snabbt att det var helt ointressant för henne om vi hade rena tavelramar eller inte. Hon ville få en första uppfattning om oss för att se om vi var ett par de ville gå vidare med, berättar Thomas.

Thomas och Sussi blir godkända och inte långt därefter kommer en förfrågan om ett barn som skulle behöva en jourfamilj varannan helg.

De svarar ja och föreställer sig ett barn i femårsåldern och ser framför sig hur de ska åka till badhus och besöka parker. När det sedan ringer på dörren står det en svartsminkad deprimerad 14-åring där.

– Vi sätter oss ner allihop, och efter en timme frågar socialsekreteraren flickan om hon kan tänka sig att bo här hos oss. Flickan nickar, och det är här allt börjar, säger Thomas.

Flickan, som får namnet Lovisa i Thomas första bok ”En extra plats i hjärtat”, blir kvar hos Thomas och Sussi i två och ett halvt år. Hennes hemsituation förändrades och hon behövde ett riktigt fosterhem.

– Så från att ha varit en kontaktfamilj blev vi plötsligt ett familjehem, förklarar Thomas.

Lovisa hade låga betyg och hög skolfrånvaro. Men hennes lärare ser hennes potential och tillsammans med Thomas och Sussi lägger de upp en plan för hur de ska kunna stötta henne. På mindre än ett halvår förändras allt och Lovisa blir en av de mest presterande i klassen.

– Bara för att vi levde ett vanligt vardagsliv. Vi frågade om hon hade läxor eller prov vi skulle förhöra inför. Det var allt som behövdes för att hon skulle nå sin potential, säger Thomas.

När Lovisa efter två och ett halvt år flyttar tillbaka till sin mamma och Thomas och Sussi flyttar till Sollentuna, kontaktar de Stockholms stad. De vill gå utbildningar och bli ett riktigt familjehem. Regler för jour- respektive familjehem hade förändrats och nu behövde man inte längre välja vilken inrikting man ville ha.

– Nu skulle vi kunna bli ett jourhem för ett spädbarn, för att om behoven sedan kvarstod kunna bli ett familjehem och låta barnet växa upp hos oss, förklarar Thomas.

Nästan 30 år senare har Thomas och Sussi tagit emot fler än 30 barn. De har tagit emot tre bebisar som idag är unga vuxna och som är lika mycket deras barn som deras biologiska son.

– Vi har hållit på med det här i 27 år, och vi känner att om vi lever och har hälsan så vill vi hålla på med det här i 27 år till! säger Thomas.

De tankar de hade i början av 80-talet, om att hitta ett sätt att hjälpa människor, definierar dem idag.

– Skulle någon fråga mig vad jag jobbar med så skulle jag säga att ”jo, jag är politiker, författare och föreläsare. Men först och främst så är jag familjehemspappa”, säger Thomas.

Barnen är det centrala i deras liv, och som de vill fortsätta att hjälpa. Med ett lugnt och tryggt hem, med tydliga gränser och varm uppmuntran.

– Och det gör vi tillsammans med våra fyra barn! De är oerhört viktiga i det här arbetet. Och det gör mig så stolt när de skriver i boken att de vill fortsätta själva som vuxna och göra något liknande, berättar Thomas.

Thomas vill med sina föreläsningar inspirera andra att bli familjehem. Han vill berätta för oss att vi behövs och kan göra skillnad. Men vi pratar också om det svåra med att vara familjehem: sorgen när ett barn lämnar oss efter att ha blivit en del av våra liv.

– Det är lika svårt varje gång och vi ”gör slut” med socialtjänsten och säger att nu orkar vi inte fler separationer, säger Thomas.

Han tycker det är viktigt att poängtera att man också säger farväl till mycket bekvämlighet när man blir ett familjehem. Han vill att vi ska vara medvetna om det. Att livet förändras.

– Jag är femtiofyra år, vi har ett underbart hem, våra barn är stora och hyfsat välartade. Vi skulle kunna leva ett så enkelt och bekvämt liv, säger Thomas.

Men när det gått en tid sedan de ”gjorde slut” med socialtjänsten, så sitter de där igen och känner att livet blivit alltför bekvämt.

– Det händer nämligen något med hela familjen när vi välkomnar en ny individ till oss. Vi känner att vi faktiskt utvecklat en god förmåga att få de här barnen att känna sig som en del av flocken, fortsätter han.

Thomas blir ofta inbjuden av olika kommuner för att berätta om sitt liv som familjhemspappa. För att hjälpa dem att rekrytera nya familjer och för att boosta de som redan finns.

– Jag är så tacksam för den här möjligheten. Att få hjälpa till att rekrytera och stötta nya familjehem, fortsätter han.

Idag får han många mail från nyblivna familjehem som står i begrepp att ta emot sin första placering. De har frågor och vill ha råd. Telefonen ringer på helgerna från olika jourhem som behöver hjälp i konkreta situationer.

– Idag har komplexiteten bakom olika placeringar blivit svårare och i vissa fall behöver barnen även professionell hjälp. Men jag vill ändå påstå att i de allra flesta fall handlar det fortfarande om att kunna skapa ett tryggt vardagsliv, säger Thomas.

Han menar att familjehemmen kan bidra med detta, ett tryggt vardagsliv, och vill också förtydliga vad han menar med familj när han använder det ordet. Han tycker att det egentligen är korrektare att använda ordet ”hushåll”.

– Det viktiga är att det finns en eller ett par vuxna som varannan helg skulle kunna träffa ett barn och ge stöd, säger Thomas.

Det är så vi kan börja. Pröva hur det känns
att vara ett stöd för någon. Att förstå vad det innebär att samarbeta med socialtjänsten och ta ansvar för någon annans barn.

– Det här kanske leder till att man vill utveckla sin insats och bli jour- eller familjehem, menar Thomas. 

Samarbetet med socialtjänsten har för Thomas och Sussis del oftast varit väldigt bra. Men alla familjehem har inte den upplevelsen. De tycker att kommunikationen med Socialtjänsten gnisslar, de upplever sig inte vara en del av skedet.

– Jag förstår deras känsla. Formellt sett är vi bara ett boende och det är socialtjänsten som har ansvaret. Men efter en tid in i placeringen så upplever Sussi och jag att vi är några av de som känner barnet allra bäst, säger han.

Thomas anser att samhället behöver uppvärdera familjehemsvården. Han skulle vilja att regeringen utredde möjligheten till att jour- och familjehemmen skulle få ta en större plats i beslutsgången.

– Det handlar ju om barnets bästa. Och vi ser ju barnet i vardagen på ett sätt som kanske socialtjänsten inte gör, fortsätter Thomas.

Det handlar inte om att institutionalisera familjehemmen, utan om att uppvärdera dem och låta deras åsikter och kunskap få ta plats i diskussioner runt barnen.

– Ett annat viktigt område, som jag skulle vilja att lagstiftarna tar tag i, är kontrollen av familjehemmen, menar Thomas.

Tillsammans med Familjehemsföreningarna har han tittat på ett förslag om ett licensieringssystem, där en myndighet tar ett bevakningsansvar för att kontrollera att alla familjehem håller måttet.

–  Jag tycker det är alarmerande att samhället tar barn och placerar dem i hem som man faktiskt inte har koll på, förklarar han.

Det handlar om att ta ansvar för barnen. Risken att det skulle medföra att vi tappar en del familjehem, är Thomas beredd att ta.

– En del är det nog bra om vi tappar. Jag tror dock att den stora vinsten blir att om vi uppvärderar och professionaliserar familjehemmen så skulle vi kunna få motiverade familje-hem som skulle uppleva att de gör ett viktigt och betydande arbete, säger Thomas.

Att uppvärdera familjehemmen handlar också om att förse socialtjänsterna med goda förutsättningar att kunna rekrytera fler familjehem. Och att sedan kunna ge hemmen bra utbildningar.

– Tyvärr ser utbildningsläget väldigt olika ut i de olika kommunerna. Vissa kommuner kan erbjuda sina familjehem både konferenser och lyxiga utbildningar medan andra knappt har råd att göra ett pappersutskick till dem, förklarar han.

Båda dessa områden; utbildningar och rekrytering borde centraliseras enligt Thomas.

– Resurserna är inte solidariskt fördelade över landet. Jag skulle vilja att socialtjänsterna från centralt håll får hjälp med att rekrytera men också att förse hemmen med utbildningsmaterial. Här tror jag bland annat SKR, socialstyrelsen och IVO skulle kunna spela en större roll, avslutar Thomas.